..folk åker hem, försvinner. Det känns väldigt vemodigt.
Vi lyckades hursomhelst ro iland säsongen på ett trevligt sätt. Med 16 sekunder kvar av sista matchen säkrar vi kontraktet för Damligan även säsongen
2009/10. Så jävla underbart. Detta lyckas vi med genom att besegra Sallén på bortaplan och avsluta med att hemmabesegra Eos i sista omgången. Vi fick fira ordentligt inför vår härliga hemmapublik. Nu tar vi nya tag emot nästa säsong. Jag vill i varje fall vara med på det tåget om laget vill ha mig.
Mogge & Pam dansar till Diggiloo, diggiley..
Foto. Veronica Karlsson/Eskilstuna KurirenSäsongen har som ni alla vet varit fylld av motgångar. Det har varit spelarskador, spelare som lämnat, spelare som inte fått fortsätta, omfördelning av coachansvar, coachrokader, orutinerade misstag både från spelare, coacher och ledare, men likt förbannat står vi här idag, med förnyad Damligastatus.
Och jag tycker fanimej att vi är värda det.Vi har fått utstå mycket
hånfulla kommentarer från folk som inte förstår bättre än att det är i de tuffa stunderna man behöver stödet från supportrar. Kritisera kan t.ex kunnigt folk eller vissa reportrar få göra..andra inte. ..eftersom det finns journalister med ett genuint basketintresse och ett hyfsat kunnande känns det som om man kan ta deras ord mer än orden från tomtar som har noll koll och bara vet att en basketboll är rund eftersom man berättat det för dem.
Det finns ett par ögonblick och detaljer som jag ser som delvis avgörande för hur säsongen artade sig. Det handlar bl.a om rädslan från styrelsehåll att inte ha is i magen när man plockat hit en coach för en långsiktig satsning. Jag vet inte om man kan kalla tre månader för långsiktigt. Vidare har det ju funnits matcher som vi haft som i en ask och sedan antingen klappat ihop, coachat bort oss eller inte vågat vinna. Inte bra oavsett vilket. För att kunna bli ett stabilt lag i ligan måste vi få bort det där. Många menar att vi inte har haft ett tillräckligt bra Svenskt material, vilket kanske är sant, men det är ju också en följd av att man fick klart med coachbiten så sent och inte många spelare är villiga att skriva på för en coachlös klubb.
Manchester United eller liknande skulle möjligen komma undan med det..å där är inte vi idag..Jag tor också att det kunnat bli en annorlunda säsong om man kanske gett folk chansen lite oftare eftersom det inte alltid presterats av de som stått på banan. Visst, detta är rena spekulationer, men man måste väl våga..? Har jag fel?
Jag tycker att hela laget varit härligt att jobba med och även fast det gått tungt har vi inte haft långt till skratten. Vi har sparat många av de roliga, dråpliga situationerna i en floskelbok som är en väldigt rolig läsning vill jag lova. Mycket interna grejer, men en rolig kan jag bjuda på. Det är Angelica som under en taktikgenomgång frågar Micke..
"Vad heter defence på engelska?" Det är såna saker som får en att stå ut fast det gått tungt ibland.
Självklart fäster man sig vid folk när man umgås så tätt och mycket tillsammans och vårat lag är såklart inget undantag. Vissa individer fastnar mer än andra, vilket också det är normalt. För mig är det
Annica & Micke som betytt mest då vi umgåtts en hel del utanför baskethallen också. När vi släppte av Annica i Uppsala igår trodde jag att jag skulle dö. Jag grät hela vägen till Stockholm sedan. Vi åkte därefter till Södertälje och såg Telge slå ut Luleå och gå till SM-final, där fick vi se en glädje nästan lika stor som våran i lördags.. Härligt. Att mötas och skiljas är en del av livet och jag tänker definitivt inte släppa alla de underbara människor jag mött tack vare basketen.
Må allas våra vägar korsas väldigt ofta.
